Tänk att en knäskada kan sätta igång så sjukt mycket tankar i huvudet. Att varje dag ha ett ständigt krig med sig själv. Att försöka hålla humöret uppe, försöka tro och hoppas på det bästa (när man inte vet vilket som är bäst) att hålla en glad fasad utåt, när man egentligen bara vill lägga sig ner och gråta. Att verka stark, när man egentligen känner sig som svagast.
Den där situationen när allt hände sitter som klistrad på näthinnan varje dag, tankarna om jag bara gjort så istället, eller gjort ett annat val tidigare, så hade det aldrig hänt. Men det kvittar ju, för det har hänt och nu måste livet gå vidare från hur det är nu och inte om..
Jag vill verkligen tillbaka på planen igen, men ändå är där en liten del av mig som undrar om det är värt det.
Det finns ett liv efter fotbollen med, jag borde kanske vara tacksam för att jag fått spela i så många år utan någon allvarlig skada. Men samtidigt vill jag inte sluta så här, en skada som stoppar det. Jag vill ta beslutet själv när jag känner mig redo för det. Men min kropp vet kanske att jag aldrig kan ta det beslutet så den väljer att ta beslutet åt mig?!?
Idag var jag och såg mitt lag spela match, det räcker att säga att det blev förlust. Jag stod bredvid och jag kände jag kunde gjort vad som helst för att stå på den planen och förlorat, bara jag fått vara med. Men den sista tanken innan vi åker därifrån är som vanlig; är det värt det?