Maria Rix

Jag var rätt inställd på att det inte skulle bli många timmars sömn den natten i med skadan. Men jag trodde nog mer det skulle vara pga smärta och inte alla tankar.
Visst hade jag ont och så fort man skulle vända eller röra sig så kändes det i knäet. Men värst var alla tankarna som for runder i huvudet. Jag vet inte hur många gånger jag spelade upp händelsen i mitt huvud, för att få en klarhet i vad som hände och varför det hände. Hur tårarna gång på gång kom för att varje gång landa i att det kvittar, för det har hänt och det går inte att ändra på det. Hur säker jag hela tiden var på att detta var sista gången jag gick ut på en plan och hur ont det gjorde i mig att jag aldrig mer ska få uppleva det igen.
Såklart försöker jag hitta på nätet vad det kan bli för skador när ett knä hoppar ur led. Jag försöker hitta små halmstrå att få tag i, att det inte behöver vara över, att jag inte redan behöver måla fan på väggen. Men hela tiden vet jag att det jag letar efter är förgäves. Jag hittar bland annat; när något hoppat ur led en gång ökar chanserna att det gör det igen. Ännu en gång slutar det med att tårarna kommer och livet känns så jävla piss.

Om man ska se något som är positivt med att jag inte sov och jag skadat mig redan en gång är att jag vet att där är en del telefonsamtal som väntar att ringas på morgonen. Jag letar upp telefonnumret till Ystad rehab center där sjukgymnasten jag hade sist jobbar, kollar när de öppnar så jag kan ringa direkt för att försöka få en tid hos henne igen. Jag vet sedan tidigare att hon inte kan fixa en remiss till magnetröntgen om jag behöver det så jag letar även upp öppettider till Capio, men när man inte är där så ofta visade sig att man kunde boka telefontid hos dem via nätet genom bank-id. Så 03.51 bokade jag en telefontid till kl 8.00 på morgonen. Vid 04.15 pallade jag inte ligga kvar i sängen, utan då fick täcke och kudde följa med till soffan för att på något sätt fördriva tiden tills det var dags att kalla på barnen och göra dem i ordning till skola.

Tim hämtar ner kryckorna från garaget och går till jobbet. Jag ringer rehab och får som svar att min gamla sjukgymnast inte tar in fler nya patienter, men att de i receptionen ska lämna informationen till henne då jag har gått hos henne tidigare och pga det kan hon ta in mig. Sedan går och lämnar Elli på skolan, skickar till jobbet att jag ev blir lite sen då jag väntar på att Capio ska ringa upp. Capio tycker jag ska komma direkt och sätta mig i väntrummet för att träffa en sjukgymnast.

Ny genomgång av knäet och åter upplevs det att där är ett glapp i knäet, men mer vill de inte uttala sig då knät är svullet. Så jag går därifrån med en rekommendation att jag ska använda kryckor de första dagarna (inget nytt när man varit skadad tidigare) och att jag ska försöka få tag på min gamla sjukgymnast för hon vet troligtvis mer hur mitt knä ska kännas, om ett glapp är normalt på mig i dagsläget. Om hon inte kan ta emot mig får jag ta kontakt med Capio igen. Jag får även igenom hos Capio att de ska skicka en remiss till idrottscentrat i Hässleholm, så jag har en fot på väg in där om det skulle visa sig att jag behöver en magnetröntgen och kanske operation. Jag har ju gjort detta förr, och då vill man ligga ett steg före i varje grej denna gången.

Så det är bara till att vänta att rehab ska ringa upp och ge besked, under tiden kör jag till jobbet, för i min värld finns det inte att man sjukskriver sig för detta. Jag kan ju gå, vist haltar jag lite och jag har tagit smärtstillande. Men att sitta hemma och älta allt som hänt en hel dag är inte vad jag orkar med just nu. Sedan har jag världens bästa jobb, där alla hjälper till och försöker underlätta för mig i mitt arbete då dem vet att jag är rätt envis.