Då var det dags att träffa sjukgymnasten jag hade sist jag skadade knäet. Som vanligt sitter man som på nålar i väntrummet innan man blir inkallad och svettas så nervös jag är. Många tankar går genom huvudet medan jag sitter där.
När jag blir inkallad och får frågan hur det är säger jag som det är att jag tror det är korsbandet igen. Får som svar att jag ska vänta med de tankarna tills jag är undersökt.
Vi börjar med att jag berättar hela händelseförloppet när skadan skede, hur jag blev omhändertagen och att jag träffat en sjukgymnast redan dagen efter.
Sedan är det dags för undersökning. Jag får göra knäböj och stå på ett ben utan några större problem. När frågar om jag kan göra enbens knäböj, svarar jag ja med ett gott självförtroende. Dock går det inte så bra som jag tänkt och jag svajar till på det skadade när jag ska gå ner. Jag får inte göra om det utan vi fortsätter med undersökningen men nu på britsen. När jag ligger på rygg och ska dra hällarna mot rumpan så går det jättebra med högerbenet, men när vi ska ta vänster så tar det stopp rätt fort och kommentaren "ojdå detta ser inte bra ut". Om jag får högerfoten nästan hela vägen till rumpan med inte så många grader i knävecket, så har jag för mig att vänsterbenet har en vinkel som är mer än 90grader i knävecket. Det är inte mycket jag kan böja på det.
Vi går över på korsbandstestet och hon känner inget motstånd vilket betyder att korsbandet är helt av denna gången. Inre och yttre ledband kollas också över och där visar det att det är en skada även på inre ledbandet. Det finns lite olika klasser på en ledbandsskada där klass 1 är lindrig medans klass 2 & 3 betyder skena. Hon känner sig inte helt säker på om det är en klass 1 eller 2 så hon ber en kollega att även han undersöker mig. Efter att båda kontrollerat så kommer de fram till att det är en klass 1 och jag slipper skena.
Undersökningen är gjord och nu kommer frågan; "är din tanke att du ska tillbaka till fotbollen igen"
Jag hade bestämt mig redan förra gången jag skadade mig att blev det en ny skada så var det slut. Men att säga högt "nej, jag ska inte ta mig tillbaka till fotbollen igen" gjorde att tårarna strömmade längs kinderna och med en insikt att nu är det verkligen över var riktigt tufft. När det var sagt kom nästa fråga ge jag ställde mig till rehab och operation. Jag beslutade att om jag kan med endast rehab ta mig tillbaka till ett liv där jag kan jogga och åka skidor/bräda så vill jag inte opereras.
Så jag valde nej till både att skicka remiss till magnetröntgen och operation för tillfället. Skulle det inte funka med endast rehab får jag helt enkelt tänka om längre fram.