Torsdagen den 20 mars lite efter 3 på morgonen vaknade jag av att det ömmade i ryggen. Det kändes som en värk och varade en liten stund. Tim hade precis åkt till jobbet. Men jag var inte säker så jag försökte somna om utan framgång. Efter ca en halvtimme var det dags igen med en ömmande smärta i ländryggen. Jag intalade mig att det nog bara var förvärkar då jag var så inställd på att gå över tiden.
Men efter ytterligare trettio minuter kom samma ömmande känsla och jag började bli orolig, är det verkligen dags. Ska jag skicka till Tim och förberedda honom på att det kan bli idag.
När kl slog 5 tänkte jag deg var bäst att skicka och förvarna honom innan han åkte iväg på sin runda. Efter några sms fram och tillbaka och han hade pratat med sin chef bestämdes det att han skulle packa klart bilen sen fick han komma hem och någon annan fick ta hans tur.
När han väl kom hem vid 6 låg vi och pratade. Det kändes mer smärta och det var dags att andas när värkarna kom, fortfarande var trettionde minut och värken varade i ca 45sek - 1 minut.
Från kl 7 ändrades mellanrummet på värkarna och kom nu var 8 minut och varade ca 1 min.
Vi åkte ut till mamma och pappa vid 8, då jag och Elli skulle äta frukost där innan kyrkis. När vi gick av bilen och mamma såg att Tim oxå var med så var hennes första fråga om det var dags.
Vi åt frukost med dagbarnen och jag satt och vaggade sida till sida under tiden värkarna varade.
9.30 åkte jag, Elli, mamma och dagbarnen till kyrkis medan Tim stannade på gården för att plugga.
De på kyrkis undrade varför jag var där när jag hade värkar. Jag borde vara hemma ifall det skulle dra igång snabbt. Men jag tyckte det var bättre att vara där än sitta hemma och uggla, vill ha saker runt mig så tiden kunde gå snabbare.
Efter påtryckning från de på kyrkis ringer jag BB vid 11.30 och berättar att jag har värker. Vi bestämmer att jag ska stanna hemma så länge som jag känner att jag klarar av det.
Efter vi ätit lunch hos mamma valde Tim och jag att åka in till stan för att vila lite då vi varit vakna sedan tidigt båda två och för att värkarna nu gjorde mer ont. De kom fortfarande var 8 minut och varade ca 1 min.
Väl hemma halvsov jag mellan värkarna och fick verkligen koncentrera mig när värkarna kom och andas.
När klockan var 14.20 hör jag ett knäppljud och inser att vattnet går nu, så jag måste ur sängen så inte den blir blött. Hinner precis ställa mig sen kommer vattnet och en tryckande känsla.
Jag säger till Tim att ringa BB och berätta att vi kommer in nu för vattnet har gått.
När vi kommer till BB får vi komma in på en sal och de kopplar på CTG för att mäta värkarna.
De kollar hur mycket öppen jag är och serverar oss dricka.
Nu kommer värkarna mycket tättare och känns rejält. Tim får en handduk som han baddar på min panna och jag försöker massera där det gör som mest ont på ländryggen.
I och med att jag tappade så mycket blod som jag gjorde sist vill de försöka sätta en kanyl i handen som back-up. Jag förklarar att det kan bli svårt då de säger nål så gömmer sig mina blodkärl. Men de gör ändå två försök utan att lyckas och sedan ger dem upp då de vill sätta nålen under en värk och då vill jag ha min hand fri så jag kan massera.
Helt plötsligt ändrar värkarna karaktär och känns nu som krystvärkarna. Barnmorskan kommer in och kollar och japp, jag är öppen 10 så det är bara till att krysta.
Man känner hur Milan kommer längre ut och töjer för varje krystvärk som går.
När den näst sista krystvärken nästan är slut känner jag hur det spänner till ordentligt. Halva huvudet är ute och värken försvinner, så han får sitta där tills nästa värk kommer. Och när den kommer vet jag att tar jag i ordentligt nu så har jag min son på mitt bröst innan den värken är slut. Så rätt jag hade, upp på mitt bröst kommer världens finaste Milan kl 16.10. 50cm lång och 3666kg tung.
Kärlek vid första ögonkastet <3
Så fort jag fått upp honom på bröstet fick jag en nål i låret med något som skulle hjälpa livmodern att dra ihop sig fort för säkerhets skull. Sedan var det dags för Tim att klippa navelsträngen och för mig att bli lite sydd.
Efter att Milan ätit var det dags för oss att få i oss mat från den omtalade brickan.
Något som ingen hade berättat var de sjuka eftervärkarna man får med nummer två och snällare blev dom inte efter sprutan jag fick.
Men för mig var det en chock att man kunde vara människa direkt efter att man fött barn. Att man kunde gå själv redan samma dag och ha ork, för så var inte förra förlossningen.
Jag är så lycklig som har fått två underbara barn med världens bästa man. Kan inte vara lyckligare!
Jag älskar er <3