I semifinal får vi möta Sandby. Denna matchen är jobbigast då där finns kompisar i bortalaget och då vill man ju såklart inte förlora. Mycket prestige rättare sagt. Men vi vinner med 1-0, trots att vi inte spelare jätte bra.
I finalen får vi möta Dösjöbro. Domaren blåser och vi ställer upp, motståndarna står fortfarande och snackar vilket gör att hjärnan hinner påminna mig om att det var i denna matchen för ett år sedan allt hände. Jag står och tittar bort mot punkten där det hände, det enda jag önskar är att jag slipper uppleva det igen.
Matchen blåses igång, motståndaren vinner nersläppet mot mig, gör en helikopter fint. Tess går in sten hårt och brytpassar till mig. Jag fintar en spelare och drar till och vi leder med 1-0 och inte ens 1 minut är spelad. Sådan jäkla revange jag känner vid det målet och jag vet att denna gången vinner jag och mitt knä.
Vi spelar vår bästa match i mitt tycke i finalen och Dösjöbro får det väldigt svårt. Slutresultatet blir 4-0. Och denna gången åker jag ifrån Eslöv med ett leende på läpparna och en härlig känsla i kroppen.
Och den bästa hejarklacken <3