Att bli skadad och säga hejdå till fotbollen är tufft. Men jag har även haft möjlighet att minnas tillbaka och insett att jag fått spela fotboll i många år. När jag började räkna på det så har spelat över 600 seniormatcher under mina år som spelare.
Allt började i Svenstorp där jag började som 4-5åring att spela med killar. Det är ju ett bra tag sedan och minnena från den tiden är inte de klaraste att hitta tillbaka till i huvudet.
1995 gick jag till Hammenhög efter en del tjatande från mina nästkusiner som jag umgåtts med hela sommaren hos mormor.
När jag var 12 år gjorde jag min första seniormatch och sedan blev det bara fler och fler.
Min första runda i Hammenhög hann jag med att bli trea i Gothia Cup, vinna min första YA-cup final, åka på mitt första utomlands träningsläger Kanarieöarna. Spelat på alla positioner utom målvakt i A-laget. Det sista jag var med om innan jag tackade för mig den gången var att vinna B-lagserieen och kvala upp med A-laget till div 2 (dagens div 1)
2006 var mitt första år i Sjöbo IF. Ett år där vi vann div 2 överlägset (9 poäng före tvåan) och fick sedan kvala upp till söderettan, vilket vi klarade av. Jag fick även möjligheten att möta FC Barcelonas a-lag när vi var på träningsläger i Barcelona under försäsongen. Hade vi bollen totalt 15 minuter på hela matchen var det nog högt räknat.
Två år i söderettan blev det, där det första året var betydligt roligare än det andra. Första året vi skulle spela i söderettan förlorade vi varenda träningsmatch, där vi mötte MFFs a-lag (dagens FC Rosengård) i den sista och blev totalt förnedrade. I första matchen skulle vi möta Mallbacken som året innan hade spelat i allsvenskan. Där var väl inte många som trodde på oss i den matchen då vi var nykomlingar. Men vi vann matchen med 2-0 och jag gjorde ett av våra mål.
Det var ett år som jag aldrig kommer glömma. Lite extra vikt med stenar i några av spelarnas väskor ena bortamatchen. En spelare som blev "kvarglömd" där vi övernattat innan en annan match där alla utom tränaren viste om vårt lilla skämt. Vi slutade 6:a det året.
Totalt blev det 9 år i Sjöbo. Jag fick vara med och vinna ännu fler YA-cuper, men även en del inomhus cuper. Jag hann även med att få två barn under min tid i Sjöbo och visa att man kan ta sig tillbaka om man bara vill hyfsat snabbt. Förståelsen och hjälpen i Sjöbo av både spelare, ledare och föräldrar är något som jag är så sjukt tacksam över. Där fanns alltid någon som hjälpte till att passa så jag kunde träna eller spela match. Förståelsen att jag inte alltid kunde vara med i omklädningsrummet för att jag behövde amma i pausen.
2015 var det dags att gå till Skurup. Jag behövde en nytändning helt enkelt och jag ville prova på att få konkurrera om en plats i startelvan på min position. Tyvärr blev mitt första år inte alls som jag tänkt mig eller hoppats på. Den 25 januari i finalen i Eslövscupen skadade jag korsbandet första gången. Jag hade turen på min sida och korsbandet gick inte helt av och med många timmar på gymmet spelade jag äntligen 90 minuter igen när det var dags för säsongens sista match, borta mot Eskilsminne.
2016 var ett betydligt roligare år. Vi vann div 2 och hade en riktigt fin målskillnad 114-14 den säsongen. Men efter ett lyckat kval till div 1 valde jag att lämna för att gå tillbaka till Hammenhög.
När jag lämnade Hammenhög förra gången hade jag lovat mig själv att aldrig gå tillbaka dit. Men som tur är mognar man med sin ålder och att välja att gå tillbaka är ett av de bästa besluten jag någonsin tagit. Jag har verkligen trivts i både Skurup och Sjöbo med. Men i Hammenhög finns där något speciellt, det går inte riktigt att sätta fingret på vad. Men där har jag verkligen känt mig hemma.
Det har varit 3 helt fantastiska år, 3 st tredjeplatser i div 1, 1 DM-silver och 3 YA-cupvinster. Att jag skulle fortsätta utvecklas som spelar när jag passerat 30 trodde jag inte var möjligt. Mitt näst sista år var nog det bästa året för mig som spelare, även om det tärde på mig som människa med konstant smärta första halvåret. Fanns där en tävlingsinstinkt som hela tiden pressade mig att kunna prestera lite bättre för varje gång och jag var aldrig nöjd. Jag ville bara bli bättre. Detta året gjorde jag ett antal riktigt fina mål och på många olika sätt. Där fanns en kyla och trygghet i mig själv när jag var framför mål.
2019 blir mitt sista år som fotbollsspelare det suger för jag hade mer att ge. Men det var helt enkelt dags för mig att säga tack och hej.
Jag är så tacksam för all min tid jag fått tillbringa på olika fotbollsplaner. För alla tränare, ledare, motståndare men mest av allt; alla lagkamrater jag träffat tack vare fotbollen. Så ni som fortfarande kan, njut av varje minut som det vore er sista. Och en sak till; jag hade aldrig velat byta bort alla minnena för att slippa denna skadan, det är så värt det.