Hur jag upplevde och uppfattade det hela.
Idag ska vi spela DM-final borta mot Eskilsminne och jag känner mig taggad inför matchen. När vi går ut kallar lagkamraterna att jag får snabba och de väntar på mig så jag kan ta tag i uppvärmningen. Jag låtsas vända och säger ahh jag struntar i detta idag.
Izet
kommer fram och ger mig en kram och frågar hur det är, bara bra svarar jag med ett leende. Vi hälsar varandra lycka till och jag går för att ta tag i uppvärmningen.
Uppvärmningen känns som vanligt lite tung, men jag har en bra känsla i kroppen.
Matchen startar och båda lagen känner lite på varandra. Jag och Carro som inte spelat bredvid varandra löser det bra och det märks att de har respekt mot mig. Har jag bollen så är de minst två stycken som är mig hack i häl. Men jag kommer igenom och
löper ifrån nästan varje gång och jag känner att jag har ett övertag mot mina motståndare.
Men så händer det som jag önska aldrig skulle hända igen. Jag har bollen och driver iväg. Jag har en spelare på varje sida som försöker få stopp på mig och en som jagar tätt där bakom. Om jag fastnar i den genomblöta gräsmattan eller om jag hackades
upp vet jag inte och det kvittar. Det enda jag vet och känner är hur underbenet blir kvar och överbenet/låret hoppat ur led och tillbaka framåt denna gången. En sjuk smärta går genom min kropp och jag vet att nu är det över. Jag skriker ut min
smärta mer än en gång, både den jag känner av det som hänt i knäet, men samtidigt den smärtan jag känner att nu är det över. Jag var helt säker på att det var sista gången jag satte min fot på en fotbollsplan som fotbollsspelare.
Eskilsminnes sjukgymnast var snabbt inne på plan, kände på knäet och lindade det stenhårt. Jag lyfts över på en bår och blir utburen medan tårarna rinner ner från min kind och en ekande tanke, att nu är det slut.
Sjukgymnasten går med ut och sa "försök vicka på tårna lite då och då och ha det lindat tills andra halvlek börjar då kommer jag igen och tittar på det"
Mamma kommer och stoppar i mig två alvedon och frågar hur det är. Våra avbytare lindar in mig i alla kläder vi har med ut så jag inte ska frysa. Från sidan hör jag hur Eskil tar ledningen med 1-0 nästa direkt efter min skada.
Pausen kändes som en evighet och när spelarna är på väg in till planen igen börjar Helena ta av lindan runt mitt knä samtidigt som deras sjukgymnast kommer. Han undersöker knät och känner ett glapp innan han lindar det på nytt men inte lika hårt.
När vi spelat 10-15 min in i andra börjar jag frysa ordentligt och Helena följer med mig innan så jag kan duscha och få på mig varma kläder.
Vi förlorar matchen med 3-0. Mina lagkamrater kommer ut en efter en och kramar om mig. Tårarna rinner på de flesta, men det är inte för att vi förlorat för det är skit samma i det hela. Tårarna rinner på oss för mitt skadade knä och vad en skada på mitt knät kan betyda.
Tillsammans
går vi över planen för prisutdelning där Sara och Johanna går på vars en sida och stöttar upp mig.
Vi går fram i ett led och får våra medaljer, sedan är det dags för pokalen. Kaptensbindeln sitter nu på Cissis arm efter att jag lämnat planen, men hon tittar på mig och frågar om inte jag ska gå fram. Först säger jag nej, men ändrade mig snabbt.
Vi går tillsammans säger jag, det är troligtvis sista gången jag får möjligheten att göra detta.
Vi går fram får pokalen och vänder oss om och drar den i luften, även om vi förlorat och borde vara besvikna. Känns det som vi gör det en sista gång för min skull.
